Spretiga fingrar – Del 6

spretigafingrar

 

DEL 6

TUMMEN – mitt i skogen
Författare: Mats Klasson

Skogsgubben Skubben
Det som hade börjat på en trehjuling rullade på allt snabbare i karriärens nerförsbacke.
Drömmar blev förhoppningar. Förhoppningar blev förväntningar. Förväntningar blev krav.
Kraven gick inte att argumentera med. Kraven krävde resultat. I rasande resultatrusch rusade han utför. Bromsen hade monterats bort. Med medvetenheten i behåll förstod han att utan broms gick det inte att undvika kraschen, såvida han inte styrde sig bort från den inslagna vägen. Först nästan omärkligt, snart mer målmedvetet riktades fordonet mot ett annat liv. Visst blev det en krasch, men han landade mjukare än om han inte styrt sig bort.

Skogen tog emot honom. Nyfiken på den udda gästen. Mossorna kände på hans kläder och gav dem en ljusgrön nyans. Trädrötter satte lekfullt fälleben för honom så att han körde huvudet i en vattenpöl. Håret schamponerades av källvatten med spindelväv. En av de första dagarna lurade en skata av honom armbandsuret som han lagt på en sten när han tvättade händerna i bäcken. Skatan flög högt med klockan och försvann någonstans i trädtopparna. Där försvann också sekund- och minuttiden för honom. Dagsljus och nattmörker blev hans nya tidsmarkörer. Det dröjde inte mer än någon vecka förrän skogen suddat ut veckodagarna för honom. Nu var bara dag och natt, nyanserade med gryning och skymning. Ett underbart lugn satte sig tungt på honom och höll honom fast tills han helt enkelt fann sig i det.

Lugnroad började Skubben snickra sig ett torp. Byggplatsen, inte så långt från den porlande bäcken, gav sig till känna av sig själv. En dunge där han hade nära till byggmaterialet. Sakta, sakta fick torpet höjd och karaktär. Huset påminde inte så lite om Tjalle Tvärvigg som röker pipa. Eftersom inte en enda levande människa ännu varit inne i torpet, förutom den tigande Skubben, vet ingen om torpet även innehåller andra typiska tjalleting som tjuvjägarbössan, kortleken och hembränningsapparaten. Mat, förströelse och dryck behöver även Skubben. En hare, en patiens, en sup. Men mest av allt behöver Skubben lugnet, tystnaden och tiden. Det som han hade så ont om i staden. Lugnet har han fått av skogen, tystnaden andas han in, tiden dricker han. Han ger torpet ett namn. Spikar upp en skylt på ena gaveln, Lugnero.

Åren går, Skubben hittar sin rytm. Gryning, dag, skymning, natt. Årstiderna. Sysslor och sömn. Filosoferande och kreativitet. Det växer fram något inne i torpet som uttryck för det. Något som ingen har sett. Något som ingen hört talas om.

Skubben rycker till. Ett ljud som inte passar in i hans ljudvärld. Det låter som en motor. Torpet Lugnero blinkar med ena ögat och hostar i skorstenen. Kan det vara en motorsåg? Är stadens kapare snart ifatt honom igen?
-Nej, det är ingen motorsåg, viskar han för sig själv.
Motorljudet kommer närmare. Han vet att det finns en mindre skogsväg några hundra meter bort, men den är så gott som oframkomlig för bilar. Någon har ridit på hästar på den, en och annan bär- eller svampplockare strosar där ibland på höstarna men annars har ingen människa varit så nära.
-Nej, det är ingen bil, säger han högt för sig själv för att överrösta det irriterande motorljudet.

-Är du säker att det är rätt väg? ropar Wilmer sittande på flakmopedens flak.
Amanda saktar in, stannar och vecklar upp en karta.
-Stäng av motorn!
Upptagen med att titta på kartan stannar hon mopedens motor, lite tankspritt med ena handen.
-Den där hjälmen passar dig, säger Wilmer halvt ironiskt och halvt på allvar.
Hon bär en gammaldags moped- eller motorcykelhjälm som ser ut som en rund kula upptill och har läder längst ner som knyts under hakan. Som en lädermössa, men med hård kulhjälm upptill.
Just i den hjälmen är hon mycket lik en annan Amanda, Amanda Ooms i rollen som Elsa Andersson (Sveriges första aviatris, död i flygolycka 1922) i Troells film Så vit som en snö. Men Ooms hade förstås en flygarhjälm. Två Amandor som bärs fram av motorer. I luften och i skogen. I Skåne och i Värmland. Ooms med goggles, Lundbom utan.

Skubben får syn på flakmopedisterna och blir genast lugn. Det eventuella hotet mot Lugnero som han förberett sig på finns inte. Hans hjärtslag hittar åter lugnerorytmen.
-Vilse?
-Va?
-Vilse i värmlandsskogen?
-Ja, kanske.
-Karta?
-Peka!
Skubben pekar med tummen exakt ut var de befinner sig, som vore han en erfaren orienterare. Med vänsterarmen som en kompassnål visar han den riktning de ska ta, för att de ska komma ut på en större väg igen.
-Långt?
-Två centimeter.
-Jaha.
-Det vill säga bara en liten bit ditåt.
-Sen, vänster eller höger?
-Vänster härifrån. Höger därifrån.
-Aha.
-Busshållplats?
-Nej. Landsväg. Bara väg. Stan söderut. Sen sjön.
-Båt?
-Ibland.
-Ibland?
-Ja ibland, svarar Skubben tankspritt och drömmande. Han skulle ha haft en liten sjö och båt också på Lugnero, om världen varit perfekt. Men som fiskare, seglare och simmare hade han kanske inte passat, inser han efter närmare eftertanke.
-När?
-Vadå ”när”?
-När går båten?
-Jaså, båten. Nej, ta landvägen. Det finns nog en mack där ni kan tanka moppen också, på strandvägen.
-Tanka?
-Ja, tanka.
-Tänka sig, det räcker pengarna nog inte till. Och det är ju inte vår moped.
Wilmer känner sig uppmärksammad i samtalet med det där ordet ”vår”.
-Nej, den är inte vår, försäkrar Wilmer.
-Lånat den? Skubben ångrar redan den nyfikna frågan.
-På sätt och vis. I utbyte mot viss tjänst, svarar Amanda hemlighetsfullt.
-Tjänst?
-Ja, tjänst.
-Jaha. Nej, nu vill Skubben dra in sina tentakler igen och slippa ha någon kontakt med den omsigochkringsigomvärld han valt att lämna. Med detta lagom avoga ”Jaha.” anser han sig kunna göra det nu för att återvända till Lugnero.

Efter några snabbt avklarade avskedsfraser och tack rullar mopedisterna de där kartcentimeterna ut ur skogen, mot landsvägen.

 

TUMMEN – norrifrån
Författare: Paisley

Lift med Amanda O
Först en gammal Citroën, nu en gammal folkvagnsbubbla med delad bakruta. Hamnar alla gamla bilar i Värmland?

-Hur mår du? undrade Amanda.
-Jag vet inte, svarade Wilmer.
-Det ser ut som du har feber. Får jag känna på din panna.
Amanda lägger handen på Wilmers panna och stryker honom över håret.
-Du känns varm. Vad tycker du vi ska göra? Ska vi åka till mamma eller ska vi försöka åka hem?
-Jag vill inte åka med fler konstiga människor.
-Hur är det med er? Busstationen i Åmål är inget vidare ställe att ha feber på.
-Vem är du? frågar Wilmer och tittar på kvinnan som står framför dem. Hon har långt grått hår och blommig klänning.
-Jag är konstnär, svarar hon. Amanda O heter jag. I morse fick jag en oemotståndlig idé. Jag ska göra en målning av Bockstensmannen. Men för att kunna göra det så måste jag se vilken färg hans röda hår har. Precis exakt rätt färg vill jag ha på min tavla. Har du tänkt på att det finns flera olika färger av rött?
-Mm, säger Wilmer. Ljusrött och mörkrött och rött hår och vanligt rött.
-Vill ni åka med en bit?
-Om det inte är för mycket besvär, svarar Amanda L. Lustigt att du också heter Amanda.
-Min bil står där borta. Det är den gamla svarta Folkvagnen. Den heter Agnes. Ni kan gå in och sätta er i bilen så kommer jag strax. Jag ska bara lämna några nybakade bullar till Röda Korset. Brukar baka åt dem ibland. Välgörenhet. Det är roligt att göra sådant som är till nytta för andra, som gör människor glada. Men vet du, jag ska spara massor med bullar till dig och köpa något som du kan dricka till. Vad vill du helst ha? Mjölk eller Festis?

Amanda O försvinner bort runt hörnet och Wilmer och Amanda L letar rätt på hennes bil.
-Ska vi åka med en gammal bil till? frågar Wilmer.
-Det är en tant som har den, svarar Amanda L. Hörde du att bilen heter Agnes.
Bilen luktar motorolja, kryddpeppar och doftgran. Wilmer kryper in i baksätet och lägger sig ner.
-Jag är trött, säger han.

De reser söderut genom Dalsland. Amanda O frågar om de vill följa med till Varberg för att se på Bockstensmannen, men Amanda L avböjer. Hon vill komma hem med Wilmer. Hans mamma får komma när hon kommer, oavsett om hon hittat sig själv i Tivedsskogarna eller inte.

 

Tumme_syd

Tummen_söderifrån2

Har du missat tidigare delar?
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

1 kommentar till Spretiga fingrar – Del 6

  • Ethel  säger:

    Spännande när skubben hörde motorljudet. Och så roligt att Amanda och Wilmer åker moped och hamnar hos Skubben! Korthuggen dialog, man förstår att Skubben inte vill ha några längre utläggningar och kanske inte heller Amanda. Undrar om det är Amanda Ooms Amanda och Wilmer liftar med?

Lämna en replik

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>