Toni Holgersson
     

Ydregården, Österbymo 24 juli 2012.

I boken Dylan - en kärlekshistoria flätar musikjournalisten Håkan Lahger samman sitt liv med Bob Dylans texter. Lahger minns en höst när allting föll. Eldkvarns Lyckliga tider och Bob Dylans Time out of mind var hans soundtrack. Han hade skilt sig efter 11 år och trodde att han visste vad han gjorde när han svävade omkring i ett ingemansland befolkat av olika kvinnor, vilsna och i behov av tröst. Tillsammans med en av dessa kvinnor såg Lahger Toni Holgersson på Mosebacke. Håkan Lahger skildrar spelningen så här (sid 113): 

Den där sköra figuren framme på scenen med gitarren som sköld framför sig gick inte att konkurrera med. Den vackre pojken utan rötter i ständig rörelse. Han kom från resandefolket och dem lämnar man inte. Han bar på tyngder ingen orkar bära utan att duka under. Och det gjorde han med jämna mellanrum. Jämfört med Toni var vi alla kärnfriska.
Jag strök henne över nacken när han sjöng om Blå andetag. Det var den enda beröringen. Resten av tiden satt vi tysta och lyssnade på den klarsyntaste av sångare.
"

Världshuset Ydregården med anor från 1700-talet ligger i utkanten av Österbymo i södra Östergötland. Den rödslammade huvudbyggnaden med valmat tak ligger i vinkel mot en åldrig lada, som har den loftgång med svarvade stolpar, som är typisk för traktens äldre ekonomibyggnader. Dansbanan, där konserten hålls avgränsar gårdsplanen mot ekhagen nedanför. Det är stilla i luften. Stackmolnen bär en aning om åska över bergen som blånar bort mot sjön Sommen. 

Publiken sitter längs långbord vinkelrätt mot scenen eller i stolsraderna vid ingången. Solbrända armar vilar mot de vita borddukarna. Kärleksfulla händer söker varandra, fingrar flätas samman i ömsint beröring. Två enkla björkstolar, vinkelräta och stapelbara står på scenen. Fållen på ett vitt draperi av tungt syntettyg försöker följa golvet. Setlistan med sånger har placerats på golvet mellan stolarna. En biljett från SJ Resplus, utskriven på en vanlig skrivare, ligger under sångmicken. 

Strax innan Toni går på tystnar sorlet till en viskning. Han kommer in på scenen utan åhävor eller större gester, klädd i mörka, vida blåjeans, brunrutig flanellskjorta, vita skor och tweedkeps. De mörka ögonen är allvarliga, blicken klar och intensiv, det korta skägget gråsprängt. Ett hjärta tatuerat i rött berättar sanningar på på vänster underarm. Andreas Söderström kompar på gitarr. Två själar följs åt, Andreas och Tonis. Två akustiska gitarrer förtäljer mer än vad gitarrer brukar, tvinnar in sina toner i lyssnarnas medvetande. Magin som skapas av fingrar och strängar möter människors tankar. 

-En vän dog i januari, berättar Toni. Trots att jag inte skrivit något på 11 år kom lusten att skriva tillbaka. Han minns hennes steg i hallen, att han brukade sjunga för henne, hennes blick, som han saknar, linnet och cigaretten i handen, bänkarna och pelarna i kyrkan, orgelsången, hennes varma läppar och kalla kinder. Tonis nya skiva ska släppas i september 2012. 


Andreas Söderström & Toni Holgersson


Tonis sånger handlar om hans eget liv och människor han mött. Han har vistats på instution för att rehabiliteras tillbaka till ett normalt liv, berättar om längtan och tomhet och gula korridorer. En man som Toni mött tvingats lämna sin son i fosterhem när han själv skulle in på kåken. Tonis tillhörighet i resandefolket skildras i Brev till en resande flicka, hon som fått ärva sin brors blåa kappa och minns barndomens hästar. Om Mamman som hade två jobb berättas i en sångtext. Släktingar som handlat med hästar, guld eller något olagligt nämns i mellansnacket mellan sångerna. 

Kärleken är lika närvarande som sorgen och sveken. Tonis egna ord flätas samman med Cornelis Vreeswijks. Det sinnliga och sensuella möter det fysiska, hjärtan som slår, lungor som fylls med luft. Han låter oss smaka på döden en stund och sjunger om själens törst och hjärtats hunger. En flicka på femton år sitter på järnvägsrälsen med en klump i halsen. X2000 kommer snart. Ingen såg när hon gick ut. Toni berättar hennes historia. 

Toni spelar tre set utan paus. Under större delen av spelningen sjunger han med slutna ögon. Enstaka stunder ser han upp och ser dem som sitter nära scenen i ögonen, möter blicken hos dem som behöver hans tröst. Hans självutlämnande texter och det finstämda gitarsspelet når det innersta i varje människa och lämnar kvar något oförglömligt. 

Inga sånger tar de döda tillbaks
Inga sånger lagar sprucket glas


Paisley