Jack Vreeswijk - episkt likt en roman
Musikföreningen Crescendo, Norrköping
2011-03-23.
Musikföreningen Crescendo grundades 1959. Föreningen har sin konsertlokal i utkanten av industrilandskapet i Norrköping, precis vid Strömmen och dess låga, breda vattenfall. Lokalen är enkel, ändamålsenlig. Färgsättningen för tankarna till 1930-talet. En väggmålning på långväggen mitt emot scenen och några konsertaffischer pryder väggarna. Cornelis Vreeswijk har spelat här. Stolarna står tätt i halvcirkelform runt den lilla, låga scenen.

Innan Jack, spelar den klassiske gitarristen Fredrik Törnvall från Norrköping. Törnvall spelar en blandning av populärmusik som
Eleanor Rigby och What a wonderful world, äldre folkmusik, av det slag som för tankarna till kärlekshistorier av brända brev, samt egenkomponerade stycken. Ett tillägnas hustrun på deras nästan bortglömda bröllopsdag, andra är inspirerade av hans unge son. Ett nykomponerat stycke, som ännu inte fått något namn avslutar. Stycket för tankarna till Strömmen i Norrköping, vattnet utanför, eller kanske det regn som faller mot fönsterrutan hos någon som sitter och tänker.
Jack Vreeswijk har spelat i hop med Love Tholin sedan 1990-talet. Tholin har influerats av rockhistoriens riktigt stora, gitarrvirtuoer som Jimmy Page, Jimi Hendrix, Eric Clapton och Pete Townsend, men också svenska artister som Pugh Rogefeldt, Ola Magnell, Jojje Wadenius och - Vreeswijkarna. Jack och Love är samspelta och nästan telepatiskt nära varandra, inte bara i vad som sker på scenen, utan också i ord, tanke och interaktion.
Spelningen på Crescendo är en två-setare. Publiken är varmhjärtad, kunnig och inkännande. Jacks tolkning av Cornelis sånger och hans berättande om farsan, ”min gamle släkting", närmar sig de stora episka romanerna, Steinbecks
Öster om Eden, och generationskamraternas självbiografiska skildringar, Erik Wijk -
Allt vi här drömma om, Åsa Linderborg - Mig äger
ingen. Jack fick ärva nån banankartong med textfragment, anteckningar, vykort som blivit skrivna, men aldrig skickade, några apelsinskal som legat och torkat, en gammal strumpa (en mycket gammal strumpa).
Jack uppehåller sig vid de sånger som betytt mycket för honom som barn.
Elisabeth har ett tydligt barnperspektiv, ”en vacker flicka bör mycket sällan gråta”. Mamman är
"trött och sur och led på karlar" och pappan har försvunnit. I ett barns öron blir
Grimasch om morgonen lik en magisk saga. Huvudlösen för aftonen handlar bl a om maskar, något mycket centralt i en sex-årings begreppsvärld.
Vaggvisa, ”sov nu lille prinsen" är snarare ett uttryck för Cornelis samhällskritik, än en sång till ett barn.

Som förälder vill man inte berätta allt för sina barn eller tonåringar, inte dra någon
Hopplös blues, ”snälla fru kuratorn, jag orkar inte mer”. Jack närmar sig farsan genom dennes texter, det han faktiskt fått veta genom att fråga och egna minnen.
Esmeralda, den första kärleken sviker, trots att de älskat varandra och blivit fulla för kärlekens skull, så lämnar hon honom för någon rikare, men blir fet och slö på kuppen.
Jag och Bosse Lidén är Cornelis svenska tolkning av Kris Kristofferssons hit från 1969. Originaltexten rör sig i en amerikansk mytologi tolkad av bluesmän och beatförfattare, illustrerad av själva sinnebilden av den amerikanska järnvägen. I Lalla Hanssons svenska version blir den en drömlik blandning av det amerikanska och tågluffargenerationernas föreställda verklighet, någonstans mellan Hamburg, Paris och Rom. Cornelis och Jack gör den verklig, realistisk, ”mönstra av i Narvik, trettio grader kallt”. Den alltid like gemytlige
Mördar-Anders, kompletterar svordomarna med en ordvits, balladen om Sam-Hall.
Till Fatumeh finns med i familjehistorien, en flicka, vän till familjen. Hon börjar knarka, lyckas sluta med heroinet, blir präst, söker upp Jack, berättar. Cornelis fick aldrig veta att det gick väl för henne.
Skurkar och baroner är en av de sista texterna Cornelis skrev, kanske den sista, mer av en dikt, skör, nästan fragmentarisk om det som Bob Dylan sjöng några år tidigare på
Infidels ”steal a lot and they make you a king, steal a bit and they throw you in jail”.
Taube var förbannad när han skrev Sjuttonde balladen, Cornelis förbannad när han sjöng in den på skiva. Jack gör den till sin. Sången blir hans egen, ”smickrar mig inför en allmänhet men mördar mig i lönndom med sin tunga”. Trots att
Somliga går med trasiga skor gjorts av ”alla” artister och översätts till hur många språk som helst, så har Jack blivit avrådd från att göra den, eftersom det inte skulle vara bra för hans ”cred”. Han har tagit tillbaka den, sjunger den med en klädsam och passande vrede, utan den sentimentalitet som präglar många tolkningar.
Spelningen är innerlig, svettig och mycket, mycket nära. Det har skapats ett personligt band och förtroende mellan Jack, Love och publiken.
Rosenblad, rosenblad avslutar. Jack brukar skämtsamt kalla Loves arrangemang en budgetversion influerad av Loves favoritfilm
Oh, brother where art thou. I kväll är den ”efter vårt stjärnefall, ge mig en öl så kall”, på riktigt.
Paisley