18 maj 2013
Det var en gång...
...
på det glada 60-talet. Mamma jobbade på pressbyrån halvtid - inte
i kiosken utan på kontoret på HK eller nåt. Detta innebar för
bror min och mig en fördel. Mamma tog nämligen med sig
serietidningar hem. Jag antar att de var över eller en löneförmån -
jag vägrar tro att hon stal dem. Så en dag i veckan var det fest
med ny läsning.
Självklart fick vi Kalle Anka & Co vilken jag läste först
eftersom vi båda ville ha den och jag var hemma från skolan
tidigast i och med att jag var yngst. Brorsan fick även tidningen Illustrerade klassiker och jag som var lite barnsligare
fick Sagoserien. Men det jag såg mest fram emot var den
lilla seriestripformade tidningen Kapten Miki. Han var
nästan sheriff eftersom han var en Nevada Ranger och jag var alltid
Kapten Miki när vi lekte Cowboys på landet.

 |
Kapten
Miki hade alltid hatten hängandes i snöret på ryggen varför jag
följde hans exempel. Han hade två spritälskande kumpaner också;
Windy (en försupen trapper) och doktor Salasso (en whiskydrickande
herre i syrtut och plommonstop). Kanske kumpanerna inte skulle funka
lika bra som förebilder i dagens präktiga samhälle. Inte heller
som vänner till den blott 16-årige kaptenen inom Nevada Rangers.
Brorsan fick en liten tidning i samma format som hette Prärie och
handlade om Davy Crocket. Givetvis läste vi varandras tidningar
också men Kapten Miki förblev min favorit.
Tyvärr har tidningarna förkommit i historiens gång - men det är
sådant man får komma över.
Mamma
läste böcker och eftersom vi bodde bara ett par kvarter från Stockholms Stadsbibliotek så fick jag ofta följa med dit när
mamma skulle låna ny litteratur. Jag minns stämningen, lukten och
akustiken i den väldiga rotundan som man kom upp till via en lång,
men inte så brant, trappa. Ljudet av en bok som slogs ihop med ett
dovt ekande ljud. Annars bara viskande röster.
Det fanns också en barn- och ungdomsavdelning nedanför trappan in
till vänster. I nån ålder började jag vänta på mamma där inne
istället. Jag minns att jag hittade en bok om en indianpojke -
tyvärr minns jag idag inte vad boken hette eller handlingen heller
- men den ville jag låna och jag fick ett eget lånekort. Avlångt,
ljusgult och instoppat i en transparent plastficka. Boken var den
första bok jag läst som inte var en bilderbok eller serietidning.
Jag tror dock att det fanns illustrationer på vissa sidor - en bra
övergång till litteraturens magiska värld. Jag älskade den boken
och efter detta lekte vi nog mer indianer än cowboys på landet.
Sedan
fann jag Fem-böckerna av Enid Blyton. Jag tror jag läste alla
(åtminstone de som jag fick tag på). Det var spännande äventyr
om fyra barn - syskon och kusiner samt deras hund - som alltid
verkade ha sommalov då de löste mysterier och gåtor på allsköns
platser.
Den
kloke Julian var nog ledaren på nåt sätt och så fanns
pojkflickan George (Georgina) som vägrade ha klänning och var
modig som killarna - en sorts Pippi-förebild på sin tid.
En del av böckerna fick jag i julklapp eller födelsedagspresent
och hade således kvar i bokhyllan medan de bibliotekslånade fick
lämnas tillbaka med saknad.
Blyton skrev ju fler böcker än Fem-serien. T ex Mysterie-serien
och böckerna om hemliga sjuan, men det var Fem-böckerna som jag
älskade. Jag provläste någon Mysterie-bok men fastnade aldrig
för dem.
Så
startade mitt intresse för böcker. Tack vare biblioteken har det
varit möjligt att komma i kontakt med ny litteratur och att
utveckla människan i mig.
Än idag älskar jag att botanisera på bibliotekshyllorna - nu för
tiden mest på Sundbybergs Stadsbibliotek som är nyinflyttade i
fräscha lokaler och med en personal som är både kunnig och
hjälpsam.
Bevara
biblioteken!
/mazken