18 maj 2013


Det var en gång...

... på det glada 60-talet. Mamma jobbade på pressbyrån halvtid - inte i kiosken utan på kontoret på HK eller nåt. Detta innebar för bror min och mig en fördel. Mamma tog nämligen med sig serietidningar hem. Jag antar att de var över eller en löneförmån - jag vägrar tro att hon stal dem. Så en dag i veckan var det fest med ny läsning.
Självklart fick vi Kalle Anka & Co vilken jag läste först eftersom vi båda ville ha den och jag var hemma från skolan tidigast i och med att jag var yngst. Brorsan fick även tidningen Illustrerade klassiker och jag som var lite barnsligare fick Sagoserien. Men det jag såg mest fram emot var den lilla seriestripformade tidningen Kapten Miki. Han var nästan sheriff eftersom han var en Nevada Ranger och jag var alltid Kapten Miki när vi lekte Cowboys på landet.



Kapten Miki hade alltid hatten hängandes i snöret på ryggen varför jag följde hans exempel. Han hade två spritälskande kumpaner också; Windy (en försupen trapper) och doktor Salasso (en whiskydrickande herre i syrtut och plommonstop). Kanske kumpanerna inte skulle funka lika bra som förebilder i dagens präktiga samhälle. Inte heller som vänner till den blott 16-årige kaptenen inom Nevada Rangers. Brorsan fick en liten tidning i samma format som hette Prärie och handlade om Davy Crocket. Givetvis läste vi varandras tidningar också men Kapten Miki förblev min favorit.
Tyvärr har tidningarna förkommit i historiens gång - men det är sådant man får komma över.

Mamma läste böcker och eftersom vi bodde bara ett par kvarter från Stockholms Stadsbibliotek så fick jag ofta följa med dit när mamma skulle låna ny litteratur. Jag minns stämningen, lukten och akustiken i den väldiga rotundan som man kom upp till via en lång, men inte så brant, trappa. Ljudet av en bok som slogs ihop med ett dovt ekande ljud. Annars bara viskande röster.
Det fanns också en barn- och ungdomsavdelning nedanför trappan in till vänster. I nån ålder började jag vänta på mamma där inne istället. Jag minns att jag hittade en bok om en indianpojke - tyvärr minns jag idag inte vad boken hette eller handlingen heller - men den ville jag låna och jag fick ett eget lånekort. Avlångt, ljusgult och instoppat i en transparent plastficka. Boken var den första bok jag läst som inte var en bilderbok eller serietidning. Jag tror dock att det fanns illustrationer på vissa sidor - en bra övergång till litteraturens magiska värld. Jag älskade den boken och efter detta lekte vi nog mer indianer än cowboys på landet.

Sedan fann jag Fem-böckerna av Enid Blyton. Jag tror jag läste alla (åtminstone de som jag fick tag på). Det var spännande äventyr om fyra barn - syskon och kusiner samt deras hund - som alltid verkade ha sommalov då de löste mysterier och gåtor på allsköns platser.

Den kloke Julian var nog ledaren på nåt sätt och så fanns pojkflickan George (Georgina) som vägrade ha klänning och var modig som killarna - en sorts Pippi-förebild på sin tid.
En del av böckerna fick jag i julklapp eller födelsedagspresent och hade således kvar i bokhyllan medan de bibliotekslånade fick lämnas tillbaka med saknad.
Blyton skrev ju fler böcker än Fem-serien. T ex Mysterie-serien och böckerna om hemliga sjuan, men det var Fem-böckerna som jag älskade. Jag provläste någon Mysterie-bok men fastnade aldrig för dem.

Så startade mitt intresse för böcker. Tack vare biblioteken har det varit möjligt att komma i kontakt med ny litteratur och att utveckla människan i mig.
Än idag älskar jag att botanisera på bibliotekshyllorna - nu för tiden mest på Sundbybergs Stadsbibliotek som är nyinflyttade i fräscha lokaler och med en personal som är både kunnig och hjälpsam.

Bevara biblioteken!


/mazken