4 maj 2013
Förstomusik
Det man upplever för första gången sätter sig ofta extra djupt i minnet. Kanske särskilt vad gäller ljudminnen. Nu när våren är här påminns jag om mitt troligen allra första ljudminne. Vissa saker man stöter på känner man genast att det är något speciellt med, troligen för att de sitter så djupt i minnet. Ett sådant är ljudet av talgoxens "tittita, tittita, tittita". Jag har en djärv teori som jag är osäker på om den håller. Kan det vara så att jag, som är född i januari, kan ha legat ute i vårsolen i barnvagnen bara några månader gammal och fått höra talgoxens sång? Är det möjligt att ett så tidigt ljudminne kan fastna och fortfarande få mig att haja till så fort jag hör ett liknande fågelkvitter?
Om det inte var ett minne från min allra första vår, så är jag i alla fall säker på att det är ett mycket tidigt minne.
Mitt första riktiga musikminne, som också det får mig att haja till och känna något speciellt när jag hör det nu, är musiken från den grekiska filmen
Aldrig på en söndag
med Melina Mercouri. Måste ha hört det på radio eller sett filmen på TV redan i början av 60-talet.
Ett annat tidigt musikminne från mitten av 60-talet är The Beatles
She loves you. Eller "chlaffsjo jä jä jä" som vi sjöng, ackompanjerande oss själva på mattpiskegitarrer, utan att begripa ett dyft.
Runt 1970 skaffade jag mig min första kassettbandspelare. Med en DIN-kabel kunde man ansluta den till transistorradion och spela in musik från Kvällstoppen, Svensktoppen, Sommarprogrammen, eller andra musikprogram som blev proggigare och proggigare ju längre 70-talet dansade fram. Vet fortfarande vilken låt som var den allra första jag spelade in med denna kassettbandspelare från radion. Det var
Hang down your head Tom Dooley med Kingston Trio. Någonstans har jag säkert kvar kassettbandet fortfarande. Hade en kompis som med sin bandspelare endast försökte spela in musiken men sen stoppa bandet så fort mellansnacket kom. Jag däremot tyckte det var ganska bra att få med lite av mellansnacket, eftersom man där fick information om låttitel och artist. Det underlättade när man sen skulle skriva innehållsförteckning på kassetten. Det blev dock lite fel ibland eftersom man då och då inte kunde höra allt så tydligt, eller om man missuppfattade vad programledaren sade. Ett exempel är att jag länge trodde att Kjell Höglund hette Anders Budegård eller något liknande, när jag spelade in Höglunds långa låt
Häxprocess. Den där Anders var en reporter som programledaren nämnde i avannonsen och som jag missuppfattade som varande artisten.
 |
Någon gång i mitten av 70-talet vågade man börja satsa sina få slantar på "köpekassetter". Den allra första jag köpte var Deep Purple och
Come taste the band
Lyssnade nyss på albumet igen och tror att jag fortfarande har samma favoritlåt, nämligen sista låten
You keep on moving. För övrigt var 70-talet fyllt av mycket proggmusik för min del.
Vi rullar vidare och runt 1980 köpte jag en avancerad musikanläggning med tillhörande möbel som hade fack i fyra våningar. De olika musikapparaterna hade alla märket Mark. I översta facket en skivspelare med beteckningen Mark 2001. Under den Mark 2002, som var en radio. Sen förstärkaren som hette Mark 2003 och längst ner Mark 2004 som var kassettbandspelare. Med kassettbandspelaren kunde man spela in direkt både från skivspelaren och radion. Längst ner ett större fack där man kunde ställa sina LP-skivor.
På 80-talet köpte jag en hel del skivor från LP-fyndet i Tierp, men kan faktiskt inte komma ihåg vilken LP som var min allra första. Från hårdrockare och flowerpowerpopare till discofunkare och avancerade experimentalister eller futurister. Bland de artister och band jag köpte skivor av på 80-talet kan nämnas Talking Heads, Pere Ubu, Gang of Four, Pink Floyd, U2, Devo, The Residents (vars
Commercial album från 1980 hade 40 enminutslåtar (Lyssna
på en av dem här: Act of being
polite) A Certain Ratio (Lucinda), TC Matic
(Le
java), B 52s (Private
Idaho), Joy Division, Led Zeppelin, Black Sabbath, The Doors.
Bland de svenska, som jag införskaffade LP-skivor av och som jag uppskattade mest var Commando M Pigg (som först hette Commando Musse Pigg och en period också Commando)
(Tom
Puss), Lolita Pop, Dom Dummaste och några klippanpopare och skåningar som Noise (från Perstorp som stavade rätt till skillnad från stockholms-Noice), Dolkenihåsan, Torsson, Lars Fernebring (från Risken finns) och Philemon Arthur & The Dung.
(Jag vill va
ifred)
 |
Så kom då cdn. Åter är mitt minne skarpt efter det suddiga, bullriga och experimentella 80-talet. Den första cdn jag köpte var Mike Oldfields
Islands.
Med sång av Bonnie Tyler.
Ett par andra "förstor" som betytt mycket för mitt fortsatta musikintresse och musikskribenteri var Hedningarna och Lisa Ekdahl. Hedningarna var den bro som tog mig torrskodd över från rocken till folkmusiken. Där öppnade sig djupa skogar och underbara vidder med massor av både traditionell och nyskapad musik i folkton, skandinavisk och utomskandinavisk (s k världsmusik). Lisa Ekdahl tog mig i handen och ledde mig från pop till visa och öppnade även mina öron för Lars Winnerbäck, som i sin tur fick mig att skriva om musik och skrivandet gjorde mig nyfiken på annan svensk musik som kom på 90-talet och 00-talet.
 |
 |
Min första riktiga livekonsert kom väldigt sent. Det var först den 16 juli 2004 då jag såg Lisa Ekdahl på nöjesfältet Tivoli i Köpenhamn.
Den stora tillgängligheten och mångfalden på nätet som finns nu, gör att man säkert missar mycket bra, men kanske även slipper skräp. Några artister och grupper greppar man tag i och försöker följa så gott det går. Dessa följeslagare kan sen i sin tur leda till nya upptäckter. Jag vet inte hur framtidens musikminnen kommer att se ut. Kanske inte lika tydliga och handfasta som när man hade en kassett, en LP eller en cd att hålla i. Men säkert rikare vad gäller genrer och uttryck, om man nu är öppen för och nyfiken på det olyssnade och nya.
En erfarenhet jag gjort är att med åldern vidgas ens musiksmak. Den musikaliska utsiktspunkten ligger högre och man har mer att välja mellan som man tycker är bra.
Som litet barn vill man höra samma barnvisa om och om igen, utan att en endaste stavelse ändras. Som tonåring avgudar man en enda artist
eller grupp. När man fyllt 20 kan man faktiskt tycka att flera olika artister är bra, dock inom samma genre. När man fyllt 30 vågar man sig faktiskt på att lyssna på helt olika musikgenrer. När man fyllt 40 törs man lyssna på musiker som blandar genrer. Efter 50 kan man läsa låttexter utan musik till, så kallad poesi. Hur det blir efter 60 får vi se, och höra. Kanske börjar man om med barnvisorna och lyssnar på dem baklänges, vågar nynna själv också, lite diskret, eller sätter sig på rollatorn och lyssnar på talgoxens "tittita, tittita, tittita"?
Mats Klasson
