27 april 2013

Pappa jobbade hela min barndom på en reprofirma – Liljeholmens Reproduktionsanstalt. Jag vet inte varför reprofirmor förr alltid kallades ”anstalt”. 

Hur som helst var han väldigt fotointresserad och hade själv en Rolleiflex. En tvåögd skönhet med nästan lika skönt avtryckarljud som en Hasselbladare. Det var ju passande att då jobba på en reprofirma eftersom han i jobbet kunde kopiera sina bilder i vilka storlekar han ville. Minns att de hade en enorm förstoringsapparat på vinden i anstaltens tvåvåningsvilla i Liljeholmen (nu riven sedan länge). Man öppnade en liten lucka i golvet på vinden och projicerade neråt genom hålet. På andra våningen öppnades sedan en större lucka och på bottenvåningen en kolossal dubbellucka. Sedan lade man ut stora fotopapper eller fotocanvas på källargolvet – vilket möjliggjorde att han åt Yngve Gamlin (som var scenograf på Intima teatern) kunde förstora hans skisser på teaterkulisser som han sedan målade vidare på. Även vi själva hade en enorm fondtapet på landet med en karta över närområdet som pappa hade plåtat av.

Men nu skulle jag ju minnas min egen kamera. Jag fick min första kamera av pappa när jag var typ 8-9 år. En Agfa Click 1. Den var svart och av hårdplast och den var bara min. Brorsan fick (nog samtidigt) en lite mer avancerad som jag har för mig hette Agfa Silette – han var ju äldre än jag. Nu började mitt fotograferingsliv som håller i sig än idag.

Man skulle kunna säga att min kamera nog var en typ av föregångare till den klassiska Kodak Instamatic. En kamera som inte krävde några direkta kunskaper om fotografering. Det fanns tre inställningar med vädersymboler på. En för mulet och regn, en för växlande molnighet och en gul solsymbol som jag bara använde om det var motljus eller gaddande sol på vintern. Någon skärpeinställning fanns inte enär kameran hade ett fantastiskt skärpedjup och jag måste ändå säga att bilderna blev förvånansvärt bra trots kamerans enkla konstruktion. Centrumslutare hade den också.
Man laddade inte kameran med någon filmkassett utan här gällde gamla hederliga filmrullar i 6x6-format. Detta gjordes med fördel i en mörk garderob för att slippa onödigt ljusinfall. När baksidans lock var tillbaka på plats kunde man gå ut i ljuset igen. Sedan vred man på den gråsilvriga ratten uppe på kameran för att veva fram en siffra bak på filmrullen som syntes i det lilla rödglasade fönstret på bakstyckets mitt. När siffran 1 dök upp var det bara att börja plåta – sedan rattade man vidare till bild 2 osv. Tolv bilder fick man plats med på en rulle. Sedan fick man gå in i garderoben igen och veva fram ytterligare tills all film fanns på den i början tomma högra spolen. Sedan var det bara att ta ut rullen och försluta den med vidhängande tejpremsa, stoppa ned den i sin kartong och ge till pappa som skulle fixa resten.

Sedan gick man och väntade på dagen pappa skulle komma hem med bilderna från jobbet. Som liten hade man svårt att förstå att de inte kom redan dagen efter – jag kunde väl då inte inse att det kanske inte alltid hanns med i en stressig arbetsdag. Men när det väl kom var det spännande som en liten julafton och bilderna blev, som jag sa tidigare, oftast väldigt bra och jag var nöjd. Ibland fick jag till och med följa med pappa till jobbet och hjälpa till i mörkrummet med sina härliga dofter av framkallningsvätska, fixativ och ammoniak. Där lärde jag mig grunderna till hur man kopierar bilder. Pappa var en fena på att redan vid första exponeringen se var han skulle skymma lite med handen för att få bästa tänkbara resultat så att inte någon del av bilden blev över- eller underexponerad. Kanske var det mer hans än kamerans förtjänst att bilderna blev så bra som de blev.

Vad plåtade jag då? Jo, mest natur, kossor och kvigor, hästar i hagen och vägar eller järnvägsräls i grodperspektiv. Bildskapandets ädla konst var född i min rätta hjärnhalva. Tyvärr har jag inte kvar kameran – vet inte vart den tog vägen.

Senare har jag ju haft andra kameror. Fick i tonåren en Edixa systemkamera av pappa med gängfattning på optiken. Det var en handbyggd småbildskamerakamera som gjordes som en testserie för en ny modell åt Praktica (har jag för mig att det var). Minns att jag köpte nån form av teleobjektiv till den också. Nu fick man lära sig bländare och slutare och exponeringsmätaren och alla möjligheter detta innebär. Även den kameran är försvunnen tyvärr.

Senare köpte jag själv en Konica – den första kameran med inbyggd motor vilket annars var ett tillbehör. Förutom normalobtiken skaffade jag en Vivitar vidvinkel på 24mm och kungen av objektiv på den tiden; en Vivitar Series 1 Zoom 70-210mm. Mellanringar upp till dubbla längden, stativ, 10meters trådutlösare och stativ införskaffades också. Nu började det gå åt mer film så jag köpte Ilford HP5 och FP4 på metervara och laddade mina egna 35-millimeters-kasseter. Plastfilmen som emulsionen satt på var mycket tunnare än färdigköpta vilket gjorde att man fick plats med ca 70 bilder på en rulle. När jag sedan framkallade i det becksvarta badrummet fick jag klippa av filmremsan på mitten för att få plats med den i framkallningsdosan. Man fick hoppas att klippet inte skulle komma mitt i rullens bästa bild. Mörkrummet i badrummet var flitigt använt.
Ett tag hade jag också en Hasselblad med en skön 40mm vidvinkel på.

Nu har man ju gått över till digital fotografi och man slipper blaska med byttor, dosor och vätskor – men ibland kan jag sakna det. Saknar men minns dofterna.

mazken