(från barndomen)

6 april 2013


En blå bakgrund. Ljusblå. Kallt ljusblå.
Som plastpåsen på 60-talets kärnmjölkslimpa - på vårt frukostbord.

Horisontella linjer. 4-5 stycken.

Bollar - prickar - rundlar. Kanske fyllda cirklar. Röda, vita, blå...
Flest röda.
Några på linjerna som kulor på en kulram.
En del flytande mellan linjerna. 
7-10 stycken som liksom rör sig i sidled.
Åt olika håll - höger och vänster.

Allt väldigt tvådimensionellt.

Oro...



En röd ramlar ner.
Ner nedanför det blå.
Den rullar, studsar lite, ut ur motivet.

Ångest...

Jag följer den röda in i en mer tredimensionell värld.
Nu är den en kula - en boll.
Allt är mörkt. Brunt och mörkt.
En bergvägg av lera. Brun och kladdig lera.
I mitten på lerväggen ett sug. Ett hål.
Ett väldigt lervällingshål som suger i sig den kringvarande leran.
Nu lera uppstår runt om. Ett sugande kretslopp.
Som en gigantisk vagina av smutsig brun lera.

Rädsla...

Den röda kulan sugs in i lerans hål. Obevekligt ser jag den försvinna in i kladdet.

Panik...

Den mörka fuktiga regnskogen.
I skogsgläntans skogsbryn. 
I den täta vegetationen syns en flodhästs huvud.
Huvudet är minst tre våningar stort.
Den gapar - kanske gäspar den.

På den halvt utsträckta och köttiga tungan ligger hon med armarna i kors. Död.
Kajsa Anka i sin gröna blus. Rosetten på huvudet.
Slutna ögonlock med långa ögonfransar.

Jag vaknar kallsvettig och livrädd.

Mardrömmen är över men inte skräcken.
Vetskapen om att drömmen kommer drömmas en annan natt igen.

mazken