16 mars 2013

Från 1973 fram till de stora vismästarnas bortgång sprang jag årligen och troget på visfestivalen i Västervik. På den tiden (nu låter jag som en stofil) gick festivalen av stapeln tre kvällar i rad i början på juli. Första veckan från måndag till onsdag. Något eller ett par år tror jag till och med att det var fyra dagar. Stegeholms slottsruin var då skådeplatsen för oss visälskare. En kunnig och kräsen publik så långt ifrån Vaxholms slölyssnande och pic-nicande skara (jo, jag var där också en gång och det fick räcka).

Jag tror det var mitt första år där som också var det enda året som festivalen fick flytta inomhus en dag på grund av regn. Den gången slog vi publikrekord i Folkets Hus. Brandmyndigheten var inte glad eftersom vi gott och väl överskred maxgränsen för hur många som fick vistas i lokalen. Men det gick bra i alla fall.

Senare byggde man en gigantisk ”barnvagnssufflett” på scenen som man fällde upp i händelse av regn. Den funkade riktigt bra för elutrustning och artister – men vi 1700 på läktarplats fick huka under sydvästar och regnkläder. Paraplyer förekom inte av hänsyn till bakomvarande.

Varje år samlades vi på mornarna på festivaldagarna för att se till att vi fick en bra plats i kön. Vi var ett gäng från olika håll som varje år satt först och girigt bevakade våra platser. Vi drack vin och sjöng visor och hade skoj. Vid insläpp sedan blev det en attans rusning för att hinna först upp på muren till höger om scenen och bänkarna längst fram. Vi satt där varje år. Nu tror jag man har flyttat scenen och över huvud taget är det mer kommersiellt än förr. Var sak har sin tid – och min visfestivaltid var då men finns kvar som fina minnen.

Nu till saken och mitt speciella minne. Det måste varit något av de sista åren som Fred Åkerström fanns kvar. Inte det sista – men mot slutet. Fred hade fått status av festivalens kung och avslutade alltid sista festivaldagen – sent på kvällen. Festivalens höjdpunkt.


Bilden scannad frän LP:n Det bästa från Visfestivalen i Västervik 1977. Fred och Trio CMB med övriga artister bakom. Närmast syns Hansi.

Det här året regnade det hela sista dagen och suffletten var uppfälld. När det i sommarnattens mörker äntligen var dags för herr Åkerström var nog alla blöta in på bara kalsonger och trosor. Men vad gjorde det. Fred värmde oss alla med både Bellman, Ruben Nilsson och mer. Minns att det var här i Västervik jag första gången fick se hans dotter Cajsa-Stina när hon som barn fick framföra en visa till pappas komp. Fred var stolt som en tupp. Det var dock inte detta år. Nu blev det flera extranummer i den våta natten där regnet stod som spön i backen. Till slut annonserade han att nu fick det vara slut för i kväll och man släckte på scenen och allt blev mörkt och tyst. Nej, inte allt. Publiken gav sig inte utan klappade taktfast. Vi ville ha ett extranummer till. Ingen var kvar i ruinen – ingen mer än 1700 visälskare. Efter nån kvart kom Hansi Schwarts (frid vare över hans minne) och sa att det var nog kört. Fred hade lämnat ruinen och befann sig på hotellet. Men vad brydde vi oss om det. Vi klappade vidare. Regnet öste ner.

Man fick sätta Fred och en ljudtekniker i en taxi med destination Stegeholms slottsruin. Fred grät av lycka när han kom och efter en stund hade man fått igång en mikrofon och nån lampa. Vad han sjöng minns jag inte. Men jag vet att alla uppskattade det. Inte minst Fred själv.

Sedan var vi äntligen nöjda och kunde bege oss hem med ett minne utöver det vanliga i bagaget.

 

/mazken