Lördagen den 1 januari 2011

 

Från no, no, no till Norge

Jag har egentligen aldrig varit lockad att göra en bilresa från söder till norr, men min man hade länge tjatat om det. Men jag visste ju att det egentligen var han som ville att jag skulle gilla det för att han ville ha sällskap. Till slut när våra goda vänner från Västerbotten också tjatade lite … så OK.

Vi startade vansinnigt tidigt från Bredavik, som ligger i nordöstra hörnet av Blekinge, nära Brömsebro (där den där freden slöts 1645). Vi hade beställt hotell i Söderhamn, det verkade vara en lagom dagsetapp, men redan vid niotiden tog vi en fika längs E4:an strax norr om Stockholm, så vi avbokade hotellet och tog oss på finfina vägar hela vägen till Lantvallen, som ligger 4 mil norr om Umeå, där våra vänner Bengt och Grethe varmt tog emot oss.

Vi gav oss iväg dagen därpå, fortfarande längs E 4:an och passerade många välbekanta namn på skyltarna, Robertsfors, Burträsk, Boliden och vid Piteå svängde vi av rakt mot Lappland längs Piteälven. Det var vansinnigt vackert!

Vi passerade polcirkeln!!! Körde längs Stora Lule älv och kom till Jokkmokks höstmarknad på eftermiddagen. Det var påfallande likt våra marknader hemma, men jag lyckades få tag på en vacker näverkorg! Nästa stopp var Porjus, en gigantisk vattenkraftstation, där man verkligen såg, kände och hörde var kraften kommer ifrån. De hade t o m en golfbana precis vid fallet! Måste vara exotiskt för Vattenfalls utländska gäster!

Hungern gjorde sig påmind, och efter ett besök uppe på Dundret i Gällivare käkade vi på en sylta i stan, vi åt souvas (renkött) och det var både gott och vällagat. Sista etappmålet den dagen var Kiruna där vi beställt rum på ett industrihotell. På två dagar hade Magnus och jag (ja, nästan bara jag) kört 190 mil. Helt galet!

Kiruna är en ung stad, kom till för man hittade malm i Loussavaara (Laxberget), och en driftig Lundbom startade gruvindustrin. Samerna visste i och för sig långt tidigare att det fanns mycket malm i berget men höll det hemligt. Man hade dagbrott tills malmen tog slut i Loussavaara nån gång på 60-talet, då tog man sig in i Kirunavaara (Ripberget) och stötte på en malmfyndighet som fortfarande är världens bästa! 

På turistbyrån i Kiruna beställde vi en guidad tur i gruvan, och jag måste tillstå att det var det bästa studiebesök jag någonsin gjort. Man fick åka buss ner i gruvan och vi var där i 4 timmar, men det var mycket intressant och pedagogiskt upplagt. 




Bl a fick vi veta att….
… LKAB bryter den renaste malmen i världen.
… man spränger i berget varje natt året runt.
… totalt har bara en handfull män dött i gruvan, och de flesta i trafikolyckor.
… man vet inte hur långt malmkroppen sträcker sig ner i berget.
… de allra flesta arbetarna jobbar i ett höghus utanför gruvan och styr sina maskiner med joystick. 
… att ca 15 malmtåg med vardera 51 vagnar avgår till Narvik varje dag.
… att LKAB:s årsomsättning är 1,5 % av Sveriges BNP.

Vi hann också med stadhuset, kyrkan och ett samemuseum innan vi drog iväg mot Riksgränsen. Vi var nästan ensamma längs vägen och svenska fjällen är oerhört vackra med sina milda och skiftande toner och ändlösa vidder. 

Vi gjorde uppehåll i Björkliden, där vi hyrde en stuga, åt löjrom, renfilé och hjortron på kvällen, ja det var lyx, och på morgonen hade vi Lapporten och Hornavan i blickfånget. Mäktigt! 



… och så var vi i Norge. Skillnaden märktes nästan med en gång. I Sverige ligger stugor i små samhällen, i Norge ligger de utspridda lite här och där. Måste väl bero på olika byggnadslagar i länderna.

Vi kom till Narvik, där var det mycket krigshistoria och många svenskar som jobbade. 
Nu var vi verkligen i Norge, vi körde längs med fjordar och branta bergväggar hela dan, men på kartan hade vi inte hunnit särskilt långt. Visst är det vackert i Norge, men jag upplevde det också lite hotfullt, dystert och ”scary”. Ungefär som i Mumintrollen när jag var barn. Vi övernattade på hotell i späckhuggarnas rike, men dem såg vi inte till. En isbjörn i receptionen var det närmaste ett vilddjur vi kom. 



Nästa dag mer fjordar, fler berg och färjeturer. I Harstad äntrade vi ”Hurtigruten”, bilen fick knappt plats i lastutrymmet och man fick lämna ifrån sig nycklarna om de behövde stuva om på bildäck. ”Hurtigruten” är ju verkligen en fraktlinje, även om många turister också åker med. 

Väl uppe på däck beundrade vi ”Richard With” som båten hette, mycket tjusig och påkostad. 



Vi åkte med hela dagen från Vesterålen ända ner till Svolvaer på Lofoten. Det var en mycket behaglig resa, vädret var fint, vi körde genom trånga passager, in i smala fjordar, såg havsörn och åt god mat. Sen eftermiddag lämnade vi båten och körde vidare med bilen ända ner till spetsen på Lofoten, där vi hyrt en hytte. Det var mörkt när vi kom fram och vi var ganska trötta. Fiskmåsar väckte oss nästa dag och när man tittade ut genom fönstren var vi i en gammal sjöbod som stod på pålar i havet. 



Vi hann inte njuta så länge eftersom vi skulle på en färja som tog oss till Bodö.
Sen följde en etapp i Nordland i Norge och Lappland i Sverige. Vi passerade Mo i Rana, Svartisen, Tärnaby, Hemavan, Storuman och Lycksele innan vi åter var tillbaka på Lantvallen.

Som ni kanske förstår gillade jag den här turen. Den var både vacker och intressant, men framförallt har jag ritat en egen karta i skallen. Jag vet var alla de här platserna ligger, jag vet hur det ser ut på Slalomvägen i Tärnaby, jag har sett både början och slutet på Kungsleden och naturen i Lofoten var vild och vacker. 


 Svenska fjällen

Så här borde svenska skolbarn få lära sig geografi. 




Karin Sandgren


Namn: Karin Sandgren
Bor: Bredavik, en hästgård i nordöstra hörnet av Blekinge. Är dock uppvuxen i Malmö. 

Familj: Magnus och våra fyra vuxna barn med respektive och ett, snart två, barnbarn.

Jobb: Mellanstadielärare. 

Intressen: Förutom min familj, allmänt kulturintresserad (film, konst, musik), resor, vänner, vin och vinprovning. Gillar Winnerbäck, har lyssnat på honom sedan 1999. Det var via Dunkla Rum (som jag kan längta efter ibland) som jag hittade hit till Kafe K.


Vill ni kommentera eller diskutera Karins text och bilder finns en speciell Gäst med G på K-tråd på vårt forum. Klicka här för att komma dit.
För att kunna skriva på forumet måste du vara medlem. Är du inte det, klicka  på Bli medlem inne på forumet och följ instruktionerna.
Man kan också kommentera på Kafé K:s Facebooksida om man hellre vill det.


Tillbaka till tidigare Gäster