Måndagen den 1 november 2010

"Att fånga en fjäril"

När jag var en liten grabb så var jag väldigt fascinerad av insekter och i synnerhet alla vackra fjärilar. På somrarna brukade ge mig ut på fjärilsjakt med håven i högsta hugg. Jag minns den speciella känslan när man obemärkt lyckades smyga sig på de små krabaterna och fånga in dem. När de väl var infångade så lockades jag inte av tanken att avliva och nåla upp dem, så jag släppte dem fria efter att ha studerat dem en stund. Jag tittade i många fjärilsböcker där det fanns fina illustrationer över fjärilar och larver och lärde mig snabbt de vanligaste fjärilsarterna vi har i landet. Det fanns en som enligt mig stack ut mer än de andra, den vackra ”Makaonfjärilen”. En fjäril som egentligen inte är särskilt ovanlig, men som jag aldrig lyckades hitta, trots att det var denna fjäril jag alltid höll utkik efter varje sommar.

Åren gick och fjärilsjakterna upphörde när andra intressen tog över i tonåren. Sedan kom dagen då jag inhandlade min första digitala systemkamera. Jag fotade allt och letade hela tiden nya motiv. När jag tittade igenom alla bilder jag tagit under första året med kameran, så märkte jag att det var många fjärilsbilder. Då kom jag på att man faktiskt kan ”samla” på fjärilar genom att fotografera dem! Så när tillfälle gav blev det återigen fjärilsjakt, fast nu var håven utbytt mot en kamera. Jag började återigen drömma om mötet med Makaonfjärilen!

En vindstilla och solig dag i juni hade jag varit hemma på lunch och lämnade sedan lägenheten för att åka till jobbet. När jag kom ut ur porten var det genast något som fångade min blick i syrenbusken precis utanför. Där satt den, Makaonfjärilen! Jag kunde knappt tro mina ögon. Här är fjärilen som jag alltid väntat på att få se, och jag har hela min kamerautrustning med mig i ryggsäcken. Jag sliter fram kameran och börjar fotografera. Fjärilen är orädd och kryper lugnt från blomma till blomma. Jag står och fotar i 10 minuter, med 3 olika objektiv. Det blir säkert mer än 100 bilder jag hinner ta innan jag känner att jag tömt ut alla möjligheter med vinklar och skärpedjup. Fjärilen sitter kvar, jag skyndar mig nöjd och glad därifrån för att fortsätta till jobbet.

Senare på dagen kommer jag hem och sätter mig vid datorn för att tanka över bilderna. Förväntningarna är skyhöga, jag har gått hela eftermiddagen i ett lyckorus. Jag plockar upp kameran, öppnar minneskortluckan och… där sitter inget minneskort? VA?? NEJ!! HUR? Jag fattar ingenting, jag tog ju bilderna innan. Det var ju ingen dröm.

När den första chocken lagt sig och jag kunde tänka klart igen så förstod jag vad som hade hänt. Dagen innan hade jag laborerat med att fotografera direkt in på datorns hårddisk med USB-sladd. Det finns en inställning i kameran som gick att ställa på ”Fungera utan minneskort” som jag hade aktiverat. I detta läge så kunde man ta en bild och se den i kamerans display i 2 sekunder som vanligt. Skillnaden var den att den aldrig sparades. Det fanns inga fjärilsbilder… de fick bara existera några sekunder för att sedan försvinna lika snabbt. Jag var knäckt…

Denna omtumlande dag fick jag uppleva både mitt hittills bästa och värsta fotominne på samma gång. Jag lärde mig läxan att ha koll på alla kamerainställningar och förvissa mig om att det fanns minneskort i kameran i fortsättningen. Det var en hård läxa.

Senare samma sommar är jag på semester med familjen på Gotland. Jag är revanschsugen och hoppas få syn på en makaonfjäril igen. Dagen innan vi åker hem spenderar vi en heldag i ett område där chanserna är stora att se dem, men ingen vill visa sig. När vi körde därifrån var jag tvungen att stanna vid vägkanten några kilometer bort, för att uträtta mina behov. Jag står där och får syn på något en meter bredvid mig. Där sitter en stor larv på en lång stjälk. En makaonfjärilslarv! Kameran åker fram och jag tar ett par bilder.

Tanken slår mig att om jag inte kan hitta en makaonfjäril så får jag väl ”odla” en själv! Jag ropar på min son och vi tar en av hans hinkar och sätter ner larven och blomman den sitter på i hinken. Vi gör ett litet lock med plastfolie som vi gör små hål i och så får larven åka med oss. Min son Leo döper larven till ”Luke” efter Luke Skywalker i Star Wars, som för tillfället är hans idol. 

Dagen efter åker vi båten från Gotland och bil hem till Göteborg. Väl hemma tar in hinken och när vi tittar i den så ser vi att ”larven Luke” har blivit ”puppan Luke”. Hinken ersattes med en stor glasburk. Jag läste på lite om makaonfjärilen på internet och fick veta att de övervintrar i puppstadiet. Burken fick stå där den stod och glömdes nästan bort. Hösten och vintern kom och gick. När våren kom så tittade vi oftare på puppan, som såg väldigt torr och livlös ut.

Hoppet var litet att det faktiskt skulle hända något med den. Veckorna gick och en morgon när jag passerade platsen där burken stod fick jag en känsla av att något var annorlunda. Jag tittade på burken, och något fantastiskt hade hänt! Puppan var bara ett tomt skal, och i burken fanns nu en praktfull makaonfjäril. ”Fjärilen Luke” hade kommit till världen! 

Kameran plockades fram (med minneskort i) och många bilder blev det. Det går inte att återskapa den där dagen i juni då alla bilderna gick förlorade, men detta var nu glömt. Jag hade hittat min ”enhörning” till slut.

Jasper Wärff

Jag heter Jasper Wärff, 35 år. 
Egenföretagare inom IT, Reklam och Foto.
Bor i Partille utanför Göteborg med sambon Linda och sönerna Leo & Isak.
I mina hörlurar är chansen stor att man får höra Lars Winnerbäck.

E-post: jasper@makeitwork.se
Facebook: http://www.facebook.com/jasper.warff

Vill ni kommentera eller diskutera Jaspers text och bilder finns en speciell Gäst med G på K-tråd på vårt forum. Klicka här för att komma dit.
För att kunna skriva på forumet måste du vara medlem. Är du inte det, klicka  på Bli medlem inne på forumet och följ instruktionerna.
Man kan också kommentera på Kafé K:s Facebooksida om man hellre vill det.


Tillbaka till tidigare Gäster