Lille Lurkens jul

Året är 1967. Det är sista julen i mitt barndomshem. Det är första julen jag får vara tomte. Vi har hunnit till gröten, för den stora grötkarotten står på bordet.

Den första jul jag minns, om det nu inte bara är inbillning eller en dröm, var precis sju år tidigare, 1960. I samma rum. Det är min farfars sista jul.

I detta mitt dimmiga, knappt 3-åriga medvetande, ser jag honom ligga i sängen. Han är sjuk i kräfta och han dör en dryg månad senare, dagen efter farmors femtiotvååriga födelsedag. Men det var sexton års skillnad på dem. Farfar var född redan i slutet av 1800-talet.

Den här suddiga julen ser jag också två tomtar, klädda i rött. En stor och en liten. Kan inte i minnet urskilja vilka de är, men med lite klurighet och årsmatematik gissar jag att den stora tomten är min yngsta faster, 15 år gammal, och den lilla tomten är grannpojken, tillika min mors kusin, som bara är 12.

Vad som sen händer julaftonen 1960 kan jag inte se, eller höra. Det är alltför långt bort i tiden.

Däremot vet jag - grundat ur ett eget klart minne som jag även fått bekräftat av andra - att när jag stapplade på mina korta ben mellan köket och stora rummet, där farfar låg, kallade farfar ofta på mig. Men han nämnde mig aldrig vid namn, han kallade mig ”den lille Lurken”. Har faktiskt knappt hört ordet ”lurken” i något annat sammanhang, än just då runt 1960 när farfar vinkade mig till sig.

En annan sak jag minns är att katten Lisa nästan alltid låg i sängen hos farfar. Lisa kallades också för Gamlamor. Hon var väl ålderstigen och var mestadels vit men hade lite svart i pälsen också, tror det mest var vid öronen - om jag minns rätt. Däremot hade Gamlamor Lisa en dotter som var helt vit, och namnet på henne var då självklart: Snövit. Hon hade skadat sitt ena öra som såg lite skamfilat ut.

Julaftonen 1967 står grötkarrotten på bordet. Den evigt kokande gröten, som min mormor brukade stå i timvis och röra i, för att den inte skulle brännas vid. För oss barn kändes den tiden lång.

Dagen efter, på juldagen åkte vi alltid till mormor & morfar på juldagsmiddag. Men då blev det aldrig julmat utan stek eller någon annan kötträtt ofta med en mycket mörk sås med mycket soja i, åtminstone de år jag minns. Morbröder och kusiner träffade vi alltid där. Och på annandagen var det farmors tur att bjuda hela släkten. Då byttes morbrödrarna ut mot farbror och hans familj och mina fastrar.

Den där gröten förvandlades efter julaftonen till Ris a la Malta genom att man tillsatte grädde, socker och vanilj. Med jordgubbssylt till, slank den lättare ner än den varma julaftonsgröten.

 Ett annat matminne var att den styva ouppblötta långan, som sen skulle bli lutfisk, hade man kunnat använda som tennisracket. Den lades sen i hinkar med vatten för att luten skulle sköljas bort och lutfisken skulle bli ätbar. En del tycker förstås att lutfisken aldrig blir ätbar, hur vällagad den än blir. Andra älskar denna julrätt med vit sås, potatis och stark skånsk senap. Jag stod väl mittemellan de där två lägren. Kan äta det, men det är ingen favorit. 
Jag gillade skinkan,  men framför allt brunkålen, och köttbullarna och julmusten. Sillen lät jag bli då, precis som nu.

1967 kom att bli min sista jul i det huset. Sommaren därpå skildes mina föräldrar, och några få år senare såldes hus och gård. Förresten till lilltomten från 1960, grannpojken.

Jag hade länge en dröm att någon jul få återvända till det här barndomshuset och få uppleva en lugn, lantlig jul där igen. Men den drömmen gick upp i lågor och rök år 2000. 
I och med branden går mina barndomsminnen från huset säkra. De riskerar inte att ruckas av någon vuxen återvändares blickar, där allt nog hade krympt ihop. Det hade nog blivit litet, det som då var så stort, så stort. Och rena fantasier och drömmar, som kanske lilltomten och stortomten, hade inte haft en chans i kollisionen med verkligheten.

Däremot hade det varit fantastiskt spännande och lärorikt att få återvända till huset år 1967 eller kanske t o m år 1960 med vuxna ögon och erfarenheter. Det hade varit kul att snacka några ord med farfar, farmor, de båda tomtarna, klappa Lisa och Snövit, spela lite tennis med lutracketen mot loggaveln, se efter om det fanns någon bärbar is på ”floen” vid ”billstallen” så att man kanske kunde leka Jonny Nilsson eller Ant Antsen, spela bandy eller bli Uffe Sterner i rödvit Rögledress. Jo, den var rödvit på den tiden.

Att få se mamma och pappa med ungdomlig styrka och prakt, helt utan värk och krämpor, träffa småsyskonen och retas lite med dem.

Allra sist på kvällen, över varsin tallrik varm mormorsrörd risgrynsgröt 1967, skulle jag prata med lillle Lurken och försynt fråga vad han har för framtidsplaner, och om han kanske ännu minns något som jag nu glömt.

Han kanske kan blåsa bort dimman så att jag ser tomtarna tydligt. Jag skulle knacka på grötskålen och låtsas att jag av  ljudet kunde lyssna in i framtiden. Jag skulle berätta för honom att sportintresset nog skulle minska med åren, men det där med fantasin, bokstäverna, orden som lille Lurken där 1967 redan tycker är något magiskt, det är hållbart. Språket och fantasin kan man faktiskt bygga broar av. Broar ända bort till 1967 och 1960, som håller att gå på hela vägen. Jag skulle varna honom och säga var på den där långa bron han skulle vara lite extra försiktig, så att han galant kan ta sig förbi där också.

Vi skulle mata varandra med framtidstro respektive erfarenhet,  med varsin grötsked. Jag skulle sen gå med längre steg mot framtiden igen, med lille Lurkens kortare steg bakom mig på bron. Vi får väl se om och när han hinner ifatt mig där i framtiden.

 Mats Klasson

 

Arkiverat:

Ett ögonblick i Urshult