Håkan
Lahger - Dylan, en kärlekshistoria
Håkan Lahger hade som målsättning att skildra efterkrigstiden och det svenska folkhemmet genom Dylans texter. Det lyckades inte fullt ut. Boken är en personlig resa, en berättelse om det egna jagets personliga utveckling, om Dylans texter och människor som mött honom eller på ett eller annat sätt relaterar till Bob Dylan. Boken är en journalistisk skildring, lika mycket som en självbiografi. Lahger möter livet, kärleken och döden, sig själv och andra genom Bob Dylan. Han skriver om dem som mött Dylan, liknats vid honom och tolkat honom. Förhållningssättet skapar delaktighet för den läsare som har en egen relation till Dylan, sitt eget jag och sin egen omvärld.
Lahger skildrar det sinnliga Dylanlyssnandet. Han skildrar skeenden, hur det privata och personliga blir kollektivt då det delas. Insikterna om det egna jaget, igenkännandet, baseras på någon annans ord. I
Dylanlyssnandet möts barnets verklighetsuppfattning, tonåringens kaotiska självbild och vuxenvärldens mogna insikt.
Håkan Lahgers Dylanskildring tar sin början i Woodstock, ett samhälle på fallrepet, med sin egen plats i rockhistorien. Det finns inga jobb. De unga flyttar. Kvar blir de gamla, övervintrarna från hippietiden. Han liknar landskapet vid Småland eller Norrland när han färdas längs de små slingrande vägarna genom den steniga blandskogen för att med intuitionens hjälp försöka hitta platsen där Bob Dylan körde av vägen i gryningen den 29 juli 1966. Ingen vet med säkerhet vad som hände den morgonen, ingen vet var det hände. Kurviga vägar, blandskog, sten, ett ljus som skulle kunna vara hämtat från skogsbygderna i Sverige. Lahger föreställer sig Dylan gränsle på motorcykeln, föreställer sig solen, gryningen, ljuset, en vägkurva...Likt en film ser Lahger
Dylan framför sig, Dylan, Sara, hustrun, barnen, Grossman, managern. Dylan är
I´m not there. Lahger är intensivt närvarande, i nuet, dået, världsalltet där den egna tanken fortplantar sig genom tangentbordet och fästs på bildskärm och boksidor. Lahger letar efter Dylans själ i New York, i kvarteren runt 4th street, noterar vilka som bodde på en spottloskas avstånd från varandra, köper någon skiva som kanske rörts av Bob Dylans hand. I Stockholm träffar han Izzy Young, som ordnade konserter med Dylan i början av 1960-talet i New York. Lahger porträtterar Izzy Young, fångar dennes själ i sitt berättande, och konstaterar att han tycker väldigt mycket om honom.

Håkan Lahger skildrar Dylan genom en setlista från en spelning i Cork. Han kunde valt vilken spelning som helst, vilken setlista som helst. Det finns många. Bob Dylan turnerar nästan oavbrutet. Lahger väljer en spelning i Cork, en hamnstad på Irlands västkust och förvandlar genom detta sin skildring av en konsert både till en hyllning av en enskild
Dylantext och en hyllning till Dylans hela konstnärsskap. Det är lätt att föreställa sig Cork förvandlat till
Desolation Row, Bob Dylans surrealistiska 11 minuter långa epos från 1965. Konserten hålls i ett cirkustält (”the circus is in town”). Titanic angjorde Cork innan hon seglade över Atlanten (”the Titanic sails
at dawn”). Månen går i moln och stjärnorna döljs. Spåkvinnan håller på och packar ihop.
Desolation Rows kanstötta, alienierade invånare rör sig mellan de pastellfärgade husen på Corks gator. Dylan eget textskapande blir närvarande genom en sinnebild av en hamnstad. Metaforer i form av sjömän, skepp och hamnar förekommer i flera av Dylans texter. Immigranterna lämnade det fattiga, svältande Irland, för ett annat helvete i New York och USA. Dylan spelar
Ballad of Hollis Brown, en berättelse om fattigdomens yttersta konsekvenser.
Håkan Lahger möter svenskar som på ett eller annat sätt har en relation till Bob Dylan, musiker, samlare, kulturpersonligheter. Anders F Rönnblom och Ola Magnell vill se sig som musiker i första hand och textskapare i andra hand. Det är musiken som är det viktiga, deras texter är underordnade. De vill inte bli jämförda med Dylan. Lahger intervjuar inte Mikael Wiehe i sin bok. Wiehes
Dylantolkande är för mycket Wiehe, anser Lahger. Tolkandet är nästan akademiskt, kyligt, korrekt. Som läsare av Lahgers bok hade jag gärna läst fler intervjuer med människor som har ett förhållningssätt Dylan. Tomheten och längtan efter mer lämnar öppet för ett eget undersökande.
Lahger skriver om dem som sett Dylan på Isle of Wight 31 augusti 1969, en liten man i vit kostym, som svek sin publik eller gjorde det han skulle. Han skriver om andra spelningar där Bob Dylan varit full och drogad på scen, trasig, i konflikt med sin publik, dold under en svart huva, om det Bob Dylan gör på scen numera. På 00-talet är han större än någonsin. Lahger skriver om en publik som lärt sig, eller har tvingats lära sig att det är poesi Bob Dylan gör och accepterar honom för det. Dylans sound liknas vid ett katedralbygge Sagrada Familia i Barcelona, kyrkan det heliga rummet, som aldrig blir färdigt eftersom ritningarna bara fanns i arkitektens huvud.
Dylan ska ses som en poet, hävdar Lahger. Hos Dylan sker en sammansmältning av jazzens improvisation och spontanitet och poesins bundenhet. Dylan mal sönder sina sånger till oigenkännlighet för att hitta deras innersta kärna. I poesin finns rytmen, bildspråket och föränderligheten. Dylan behöver inte höras, Dylan kan läsas. Det går inte att förstå Bob Dylan fullt ut. Dylan ska inte förstås fullt ut. Att lyssna på Dylan handlar om att reflektera, förstå det som för tillfället är givet och lämna resten. Dylan kan helt plötsligt handla om hur ljuset faller mellan träden och möter landsvägen när vägbanan glänser av silver och täcks av fallet guld. En bil körs lite för snabbt bromsas in, den fysiska förnimmelsen av chock och
vetande. Andlighet.
With silver bracelets on her wrists and flowers in her hair
She walked up to me so gracefully and took my crown of thorns
"Come in" she said
"I'll give you shelter from the storm"
En egen insikt, knuten till någon annans text. Dylan kan inte förstås, bara kännas, tolkas textrad för textrad. Upplevas. Somligt fördolt, annat tydligt. Det tidigare dolda kan synas tydligt och få en helt ny betydelse. Världen vrider sig ett kvarts varv. Om helande, om kärlek, om kvinnan som lyfter törnekronan från den hemsökta varelsens hjässa. Just så, just den kvällen.
I want you handlar inte bara om åtrå, den handlar om det omöjliga i kärleken, att inte få den man älskar, att inte nå fram och kunna möta sin älskade.
Håkan Lagher har varit på ett antal Dylankonserter, mött eller sett Bobcatsen, elitfansen, samlarna, män med en kunskapsbaserad rangordning, enorma samlingar, sin kunskap, sin manlighet. Män som kanske kan medge att det finns enstaka kvinnor som kan lyssna på Bob Dylan. Lahger har träffat de unga fansen på konserter och tagit del av deras besvikelse över att Bob Dylan förstör sina sånger. Han har mött dem som likt Lahger själv kommit till insikt om att det är poesi Bob Dylan gör på scen. Dylan letar efter sångernas sanna väsen, som de ser ut just då, som en filosof på en kyrkogård.
”It´s life and life only”
Paisley